För några år sedan var jag och min sambo Christoffer på en föreläsning med idéhistorikern Sven-Eric Liedman.

Liedman framförde ett budskap som gjorde intryck på mig. Enligt Liedman ligger mycket av fokus i Sverige på att man ska utbilda sig snarare än bilda sig, en fokusering som blivit allt vanligare, om jag förstått saken rätt.

En utbildning har en början och ett slut. Man går den för att bli klar, men själva poängen är att man aldrig någonsin blir färdigbakad.

Bildning handlar i sin tur om det pågående. Att man som människa ständigt lär och växer. Och kanske är det just där det till slut går snett, reflekterar jag, att man tror att man inte har något mer att lära. Eller att man helt enkelt inte vill fortsätta bilda sig, bredda och fördjupa förståelsen av sig själv och andra. Av världen.

Inte bara människor stagnerar utan bildning, även samhället gör det. Och i dag är det viktigare än någonsin att fortsätta lära sig med tanke på alla konstiga kunskapsanspråk som görs. Hur märkligt är det inte att de som kanske är minst intresserade av att bilda sig vill införa en kulturkanon? Och hur skevt är det inte med alla som vill skriva om historien till något den inte varit?

Fler referenspunkter behövs, det är så vi gör världen rimligare. Det här är inte den lättaste vägen, för man behöver omförhandla sig själv och sin världsbild allt som oftast. Handen på hjärtat kan det göra aningen ont när gamla personliga sanningar prövas och faller.