Det händer att jag undrar om jag borde hålla mig till ett enda ämne. Men varje gång jag försöker känns det som att kväva något i mig själv.

Du har kanske märkt det. Att jag skriver om mycket. Att ett inlägg handlar om kaffemålning, ett annat om vallmofält, ytterligare ett om målarböcker, hantverk eller om gamla tapetmönster. Det finns en yvighet på Hänförd – och det är inte en slump.

För mig är det inte ett misslyckande att inte vara nischad. Det är ett medvetet val. Jag skriver redaktionellt sedan länge, och ofta har texterna då varit strama, fokuserade, ämnesmässigt precisa. Men med Hänförd vill jag något annat. Jag vill följa nyfikenheten. Låta det skifta. Skriva med förundran som kompass, inte med en rubrikmall som gräns.

Det slog mig nyligen hur tydligt det är. Att Hänförd inte är en blogg med ett bestämt fokusområde – den är snarare en idébank, ett inspirationsflöde, en samlingsplats för det som får hjärtat att slå lite långsammare eller lite snabbare. Något att ösa ur, både för mig och för dig som läser.

Och kanske är det just därför det fungerar. I en värld som ibland känns full av skevhet, oro och filterbubblor är det skönt att få bygga något annat. En plats där man får känna sig inspirerad. Där skönhet och stillhet får plats. Där skaparlusten kan smitta.

Det betyder inte att allt är ytligt eller enkelt – men det betyder att jag valt att inte skriva om det allvarsamma här. Åtminstone inte alltid, i alla fall. Jag vill hellre vara en motvikt. Låt oss kalla det lättsmält – men inte lättviktigt.

Så om du undrat varför innehållet på Hänförd är så brett är det för att jag tror på just bredden. På förgreningen. På det yviga. För det är där jag hittar skaparlusten – och kanske du också.