Har du tänkt på hur ljuset bryts när det träffar vattnet? Särskilt vid strandkanten, där vattnet är grunt och bottnen syns tydligt. Små vågor skapar ett ständigt föränderligt mönster av ljus, nästan som rörliga linjer och fläckar som dansar över sanden. Det är ett enkelt fenomen som ser nästan overkligt ut.

Den räffliga bottnen förstärker effekten – ljuset koncentreras och sprids i tunna stråk som rör sig i takt med vattnets rörelser. Och även om det är naturvetenskapligt förklarbart känns det ofta som om man betraktar något helt unikt just i den stunden.

När jag och min sambo tog ett kvällsdopp nyligen stannade vi kvar en lång stund och bara tittade ner i vattnet. Vi satt på en klippa och följde hur mönstren skiftade. Det var stillsamt och vackert på ett sätt som inte kräver några stora ord. Sådana ögonblick etsar sig fast. Kanske just för att de är så enkla att ta till sig, men ändå så lätta att glömma i vardagen.

Det är något särskilt med att bara betrakta. Att inte göra något mer än att se. Och märka hur tankarna sakta släpper taget, hur andetagen blir djupare. Det räcker med en rörelse i vattnet, en strimma ljus eller en vind som rör vid ytan för att hela kroppen ska kännas lättare. Något så till synes obetydligt kan väcka en känsla av välbehag som är svår att beskriva men som känns.

Jag älskar de här stunderna. Älskar dem på riktigt. För mig är de höjden av skönhet. Inte i någon storslagen, överväldigande form – utan i det lilla, det nära, det som alltid finns men sällan får plats. Om jag kunde skulle jag ägna resten av livet åt att hylla just detta: Det ljuvliga i stillheten, i ljusets spel över sandbottnen, i känslan av att inget annat är viktigare än att bara vara där och se.