Tulpaner har en spännande form. De är sinnliga och ändå strama. Hur mycket de än får flyta ut – och det gäller inte minst akvarelltulpaner – finns formen där. Solid. Som om tulpanens idé trumfar över allt annat.

Jag tänker ofta på akvarell. Hur färgen flödar. Hur vatten möter pigment. Hur mycket som får hända av sig självt. Nu har jag inte målat med akvarell på ett tag, inte med pensel och färg i alla fall, men så är det ibland. Skapandet går i vågor.

Däremot har jag testat idéer med hjälp av generativ AI. Jag har föreställt mig röda tulpaner som flyter ut över akvarellpappret, som upplöses i nyanser av rosa, purpur, magenta. I något av motiven finns en tydlig stjälk och ett blad, i ett annat bara rörelsen, färgen, känslan.

Sällan är akvarellmålningar så vackra som när motiven får flöda. När man inte försöker hålla tillbaka utan låter papperet och vattnet samarbeta. Då händer det något – ett möte mellan kontroll och kaos. Och tulpanen som form håller ihop det hela. Den bara finns där, mitt i färgen.

Vill du prova att måla själv? Börja med att blöta ytan där blomman ska ta form. Droppa sedan ut olika röda nyanser och se hur de drar ut i pappret. Låt vissa partier vara nästan torra för att skapa skarpa kanter och andra helt våta för att färgen ska upplösas. Tunna blyertslinjer kan ge stadga åt kronbladen om du vill – som riktningar i det annars fria.

Tänk inte för mycket på hur en tulpan ska se ut. Tänk mer på hur den känns. Vad som händer när den slår ut. Hur ljuset träffar bladen från sidan. Hur färgen blir mörkare mot mitten. Och låt stjälken vara lite krokig, lite levande – som om blomman precis har böjt sig i vinden.

Bilderna i det här inlägget är skapade med AI, men känslan är min. Det är så jag tänker mig tulpanen just nu – inte i en vas, inte som en exakt blomma, utan som en idé som får rinna, spricka upp och ta plats på sitt eget vis.

Och för liknande inspiration kan du se mina inlägg för att måla gula tulpaner respektive rosa tulpaner, helt i samma flödande akvarellstil.