När man bor och är uppvuxen på västkusten bär man med sig särskilda naturikoner i hjärtat. En av dessa ikoner för platsen är så klart den vackra ljungen eller rentav ljungheden. Och när jag tänker på hemma ser jag vidsträckta ljungfält framför mig, kanske i en något romantiserad tappning.

Under strövtågen vid havet i sensommar- och förhöstvarberg har de lila blommorna varit mina följeslagare. Vare sig jag gått i Apelviken eller på Årnäsudden har fälten brett ut sig. Allra mest storslagen var nog ljungheden i det relativt orörda naturreservatet på Årnäs.

Mamma har alltid älskat ljunglila. När jag strövat i kustnaturen har jag många gånger slagits av hur mild färgen är mot klipporna och sanden. Kusten har helt klart sin egen palett! Och det är något jag reflekterar mycket över, färger alltså, över vad de betyder för mig och vad jag tycker är vackert. Säkerligen ett modersarv.

Jag lägger mig gärna raklång på mage och trycker in kameraobjektivet i ljungen. Men en sak jag insett är hur ogärna jag sätter foten i ljung. Blommorna är så frasiga, ja, det säger verkligen Fras fras när man går i dem. Och jag kan inte låta bli att fantisera om vad som gömmer sig i buskagen. Fågelägg? Huggorm? En djup grop?