Det är väl lite fult att vara nyfiken? Åtminstone fick man lära sig det som barn. Men jag tänker att vi kanske förstår – eller i alla fall använder – ordet fel.
Det är skillnad på att vara nyfiken och förveten, säger min sambo Christoffer ofta. Jag tror ordet förveten kommer från hans hemdialekt – men meningen har fastnat. Det är något i klangen som gör det tydligt.
Nyfikenhet handlar inte om att snoka, inte om att lägga näsan i blöt. Den handlar om något helt annat. Om att vilja förstå. Uppleva. Tänja på gränserna (inom rimliga gränser). Förvetenhet, däremot, är det där sensationslystna snokandet som man – läs jag – gärna säger nej till.
För mig är nyfikenheten ett grundläge. Den är där när jag promenerar, när jag skriver eller när jag råkar fastna i ett samtal med någon jag aldrig träffat förut. Den är där när jag klickar mig vidare i ett sidospår, när jag börjar läsa på om något jag aldrig hört talas om eller när jag får för mig att prova ett pyssel jag inte vet hur man gör.
Och märkligt nog är min nyfikenhet nästan alltid större än min rädsla för att göra fel.
Jag tror det är den egenskapen som format både mig själv och Hänförd. Det är därför innehållet spretar ibland. Egentligen skriver jag inte för att visa upp det jag redan kan, utan för att utforska det jag ännu inte vet.
Jag låter lusten leda, inte mallarna. Och ja, ibland blir det skevt. Men ibland blir det också rätt magiskt.
Nyfikenheten som mötesplats för kunskap och förståelse
Jag dras till andra människor som är nyfikna. De som ställer frågor snarare än kommer med färdiga svar. De som kan stanna i ett samtal om ett mönster på en kopp eller varför vissa träd doftar starkare efter regn. De som hellre säger berätta mer än jag visste väl det. Det är något djupt mänskligt i det där. Öppenheten. Glipan som lämnas för något nytt.
Och jo, jag hör ju själv hur det låter. Som att jag höjer nyfikna personer till skyarna – och därmed kanske mig själv också. Men det får vara okej. Jag tycker faktiskt att det är en egenskap vi borde tala mer varmt om. I en tid där mycket handlar om att prestera rätt, tycka rätt, veta bäst – så är det modigt att i stället säga Jag vet inte, men jag vill förstå.
Kanske är det därför jag aldrig riktigt velat nischa Hänförd. För att nyfikenheten aldrig håller sig inom ett ämne. Den svänger, ringlar, blommar. Och det får den. Jag följer den, och det leder mig alltid någonstans. Kanske till ett nytt möte. Kanske till en ny tanke.
Så nej, jag tror inte det är fult att vara nyfiken. Jag tror det är en förutsättning för inre blomstring.