Min hälsa har svajat mer än vanligt på sistone. Ett kroniskt tillstånd jag levt med länge, men som nu tagit nya vägar i kroppen. Det blev till slut en sjukhusvistelse, där dödstunga saker tack och lov kunde uteslutas. Jag fick också bekräftat det jag redan visste: att kroppen nu behöver mig på ett annat sätt. Mer varsamhet. Lugnare simtag. Utan att ge upp kämpaglöden. Det hela är som att leva med ett väder inuti sig, ett som inte följer någon prognos.

Och när jag inte orkar tänka så mycket på tillvaron, då drömmer jag i stället. Alltså drömmer som i sömnen, sömndröm. Intensivt. Märkligt. Ibland grälar jag – högljutt, något som är långt från min vakna personlighet – ibland skapar jag fantastiska världar.

I morse vaknade jag ur en dröm om ett pyssel. Det utgör en undervattensvärld i papper, med sjögräs, fiskar och maneter som hänger ner från taket. Och det bästa är att den blev verklighet i ett inspirationsinlägg här på Hänförd. Det är som om drömmen redan visste vad jag ville.

Senare i dag, under en tupplur (för ja, i dag har jag varit trött), drömde jag mer. Fler idéer. Fler uppslag. Det är som att kreativiteten flyttat in i sömnen.

Det är också i sådana här perioder som tankarna fördjupas kring relationer. Hur avgörande det är att välja människor som förstår – eller åtminstone försöker. För det är slående hur ofta ”friska” personer tror att de vet hur sjukdom fungerar. Och hur ytlig synen på hälsa ofta är, lchf och placebo hit och dit (och inte med kunskap eller eftertanke, eller ens en tanke på att man kanske tillbringat merparten av uppväxten i sjukvården och därför redan har en fantastisk verktygslåda. Att man kanske redan provat det mesta, medicinskt som alternatvimedicinskt).

Jag har varit sjuk sedan jag var barn. Och ändå måste jag ständigt förklara. Nej, det går inte att bara vila lite mer. Nej, det är inte självklart att något går över. Det här är inte lathet, inte överdrift. Det är verklighet – och ett heltidsarbete att navigera.

Men jag vill också säga det här: Jag är okej. Jag reder mig alltid. Jag har haft dåliga perioder förut och jag hittar tillbaka varje gång. Kanske långsamt, kanske med många omvägar – men jag hittar. Jag har lyckats bygga en vardag ändå. En där tröttheten får plats, men där även glädjen ryms. En vardag där jag kan fortsätta skapa, skriva och leva på mitt sätt.

Ibland, som i dag, är det drömmarna som för pennan. Jag följer bara med. Och faktiskt kan kreativiteten eldas på av fysiskt lidande. Jag har blivit lite av en mästare på att skifta fokus. I alla fall i vaket tillstånd!