På intet sätt vill jag få tillbaka coronaåren. Det var år av försakelser och förluster, precis som för alla andra. Men något jag tar med mig från den tiden – egentligen tar jag med mig många bra saker – är mitt då spirande naturintresse.
Kåsa strand i Varberg
När jag inte hade så mycket annat för mig kunde jag lägga den lilla ork jag har på dagliga upplevelser i skogen och på stranden runt knuten, ish. Plötsligt kändes den lilla världen så stor, så stor och jag längtade inte till något annat, inte egentligen.
Subbe fyr vid Kåsa
Under ett par år kändes dagarna längre, tillvaron större. Och jag slogs av hur mycket jag älskar att vandra i årstiderna, i året. Det cykliska. Tillbringar man tid utomhus varje dag blir rundgången liksom mer närvarande, hur både träden och havet skiftar färg. Hur ljuset, himlens vackra färger, ändrar karaktär.
Scilla i Påskbergsskogen
Oavsett årstid denna fröjd i att få lägga märke till något nytt. Hur tången glittrar i vattenbrynet, scillorna täcker marken i en solbelyst glänta eller hur lönnlöven rödnar.
Apelviken strand i Varberg
Inspireras av Hänförd på Pinterest!
Och ingen solnedgång den andra lik. Snön som faller, isen som smälter. Ena dagen regnet mot fönstret, spåra regndropparna i en stilla meditation. Näst dag läsa haikudikter med en rosa himmel därute. Dessa stunder saknar jag och livet är liksom inte likt utan dem.
Rhododendron i Nöjesparken i Varberg
Märkligt hur snabbt detta försvann, var det en illusion? Allt som vanligt, så man kan ju undra. Kanske dags att vattna andra blommor i livets trädgård?