En riktigt bra grej jag gjort för mig själv i sommar är att införskaffa små anteckningsböcker. Nu ligger de där lite varstans – en på soffbordet, en vid sängen, en i väskan, lite huller om buller. Och det är precis så jag vill ha det. Jag vet aldrig riktigt när en tanke dyker upp och om den uppenbarar sig gillar jag att kunna fånga den direkt.

Jag använder böckerna på olika sätt beroende på dagsform och situation. Ibland skriver jag ner ett minne, ibland ett ord som fastnar, en replik från en dokumentär eller något jag hörde på radion. Det kan vara så enkelt som en väderobservation eller en fundering kring varför man blir så lugn av att betrakta vatten. Eller så klottrar jag bara. Jag skriver sällan snyggt. Det handlar inte om att det ska se ut på något vis, bara att det blir av.

Många av mina idéer till Hänförd börjar i de här böckerna. Inte som färdiga inlägg, utan som lösa frön. En anteckning som senare växer till en reflektion om ljusets spel i havet. En påminnelse om hur lugnande det var att betrakta mossa genom lupp på ett skogsbadsevenemang. En liten fras som senare kan bli en hel text om skrivövningar eller målarbilder. När orken är låg – som den varit i sommar – är anteckningsböckerna extra viktiga. De hjälper mig samla det som finns där, men som jag inte orkar göra något av just då.

Och just därför känns de så värdefulla. Det är som att samla på små stunder av inspiration utan krav på prestation. I det mest planlösa brukar det bli något ändå och det tycker jag nog är allra häftigast med att anteckna för hand.

Jag tycker om den där enkelheten. Den som låter mig vara både kreativ och trött på samma gång. Som gör det möjligt att arbeta i mitt eget tempo. Och som hjälper mig att hålla kontakten med det jag vill göra, även när jag för tillfället inte riktigt orkar göra det.