Jag besöker en historisk plats. Kroppen är där, tanken någon annanstans. Så fort jag anländer färdas jag långt, långt bort. Och aldrig känner jag mig så inspirerad som då. Under sommaren och hösten har jag haft flera sådana upplevelser.

Slottsparkerna Norrviken och Sofiero spelar i en egen liga, men det är inte dessa platser jag tänker på. Inte heller på Kronborgs slott. Nej, det som slog an min drömmarsträng var Torpa stenhus i Tranemo samt Sankt Maria kyrka och Vår fru kloster i Helsingör.

Jag tar inte bara med mig platsernas historia därifrån, utan mitt huvud är fyllt av underbara berättelser som antagligen bara jag kommer ta del av. Vad är det som gör platserna så speciella? Jag kan inte sätta fingret på det.

I fallet med Torpa stenhus kan slottets läge spela roll där det reser sig över sjölandskapet. Kanske också den något rustika, kvadratiska byggnaden. Hur nära människornas liv förr i tiden känns hundratals år senare.

Med Sankt Maria kyrka och Vår fru kloster hände det i klosterdelens atrium. Det här är ett utomhusrum med vackra väggar och valv i gammalt rött tegel. Solljuset får teglet att skimra i koppartoner och i sensommaren klättrar rosor på väggarna. Man kan gå runt, runt i gången som omger atrium. Samtalade munkarna förtroligt där? 

Jag känner mig rikare inombords efter dessa besök och upplevelser. Så fint att kunna börja hösten i en drömsk anda, närd av historiska platser.

Är det samma för dig att du berörs av platser med en historia?