Det var sen höst för ungefär två år sedan. Jag deltog i ett skogsbadsevenemang, en del av en Japandag, och det blev en sådan där upplevelse som liksom bosätter sig i kroppen. Vi tände brasa, vilade i hängmattor och tittade närmare på mossa i skogen. Och jag minns hur jag satt där och tänkte att jag inte behöver så mycket mer än så. Att livet just då kändes ganska komplett.
Doften och knastret från brasan, den knallgröna mossan… Det heter inte mossgrön för inte! Tallarna som sträckte sig mot himlen, som rodnade i en spektakulär vintersolnedgång över sjön. Allt detta målade upp en andaktsfull stämning. Och det är märkligt hur vissa stunder kan kännas så närvarande – som om tiden sakta sträcks ut och blir mer.
När jag tänker tillbaka kände jag mig väldigt inspirerad efteråt. Jag skrev en hel del artiklar till Hänförd då. Kanske var det faktiskt startskottet på en av mina mest produktiva perioder med bloggen. Det är lite lustigt egentligen, hur lite som krävs för att man ska känna sig inspirerad på riktigt.
En av höjdpunkterna under dagen var när vi låg i hängmattorna och bara betraktade träden. Det är något med det där långsamma gungandet och hur barrdoften blandas med skogsluften. Och så förstås mossan – vi såg på den under lupp. Det låter kanske simpelt, men att titta på mossa på det viset… Det är att träda in i en hel värld. Ett landskap i miniatyr. Mossan rymmer så många nyanser och strukturer att man blir helt uppslukad.
Det som kanske etsade sig fast allra mest var ändå elden. Hur röken steg långsamt upp mellan tallstammarna, virvlade i ljuset och smälte samman med himlen som börjat glöda svagt i rosa. Det var något rogivande i hur doften dröjde sig kvar i luften – inte skarp, inte störande, utan snarare bärande. Som om upplevelsen fick ett eget eko, ett minne som svävade kvar bland grenarna även efter att elden släckts.
Jag tänker ofta tillbaka på den dagen. Den påminde mig om hur mycket skönhet det finns i det lilla, i det som sker nära marken. Och hur värdefullt det är att ibland bara vara där man är. Med öppna sinnen, i en skog, i ett ögonblick som är helt och hållet sitt eget.
